Framgång

Gud så lite inlägg det har blivit! Jag har kommit i underfund med att bara blogga när jag känner för det, vilket bevisligen växlar mycket. Men har man inga ambitioner att bli toppbloggerska så spelar inte det någon roll.
Sen sist har jag övervunnit två stora milstolpar. Till att börja med så hade jag hopplektion med skolan i tisdags, ett slags genrep inför en Leif Hall-träning nästa vecka (hjälp).
Jag var knappt rädd! Åtminstone inte när jag väl hoppade och var mitt upp i det, innan dess så höll mina inälvor på att krypa upp ur min kropp. Resultatet utav hopplektionen var däremot inget vidare, jag hade Fissur (häst av långtradarmodell) fram till handen, men inte helt tillräckligt. Tydligen tar han gärna ett sista, kort galoppsprång innan hindret vilket jag inte uppskattar.
Det hela resulterade i att jag uppfattade att han ville stanna och tryckte på med all styrka jag har, det gjorde att jag tappade all styrsel och då gjorde Fissur ett närmast ”rätt upp och ner” språng eftersom att han kom så nära. Mina fötter gled in i stigbyglarna, och kroppen mer framåt än upp över hästen. Nästa hinder i kombinationen blev ett bättre språng, men då hade nedtrampet i stigbygeln gått förlorat eftersom att jag hade stigbygelplattan strax före hälen. Snyggt!

Jag har i alla fall kommit underfund med Fissur lite bättre. Han känns lite som att rida en giraff/tax-korsning och är dessutom en häst som gärna skjutsar upp en ur sadeln vid lättridning. Sist jag skulle sitta ner i traven for jag alldeles hjälplöst omkring på honom, men den här gången så studsade jag bara en hel del. Det där har väl Emil hjälpt till en hel del med, han känns också skumpig men jag är så envis att det struntar jag högaktningsfullt i och sitter ner ändå. Någon dag borde det ju gå bra, och hur ska man lära sig om man inte övar? Dessutom är det nog inte riktigt så hemskt som det ser ut. Hoppas jag.

När vi ändå pratar om Emil så kan jag ju dra upp vår succé! Vi red ut barbacka en sväng med min vän Ulla som sällskap, och det gick bra! Trots att Emil gjorde någon ”nope jag tänker inte vara med här”-grej, vilket är någon slags trippig sidgående historia, så satt jag ganska stabilt kvar.
Efter turen däremot hade jag skavsår på ”sätet” (ni vet), Emils rygg är alldeles för knotig för att man ska överleva något dylikt. Jag var nöjd som få i alla fall och det kommer nog bli ett par barbackaritter på soluppvärmd sommarbetesfet häst, peppen!

IMG_3747

 

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *