Farträdsla & graciösa avfall

Jahapp, då var det gjort då! Första avramlingen på Emil blev avklarad idag, och det var minsann den mest graciösa jag någonsin gjort. Stilpoäng, 8 av 10.
Vi beslöt oss för att njuta av det härliga vädret och dra ut på en uteritt alldeles ensamma runt Lindbacka-slingan, någonting vi inte har gjort förut så jag var väldigt nervös. Hela vägen förbi hamnen och över vägen fick jag tänka ”in genom näsan, ut genom munnen” och det funkade faktiskt över all förväntan bra! Emil gick på helt utan att tvärnita och bli ”rädd” och fjärilarna i min mage kvävdes en efter en. Jag tänkte gång på gång att vi klarade av vad som helst nu, det kändes bara så befriande att jag kunde släppa mina huvudspöken.

Emil hade tydligen bestämt sig för att bli avkastarkung på senaste lektionen, så jag hade bestämt mig för att dagens uppgift skulle bli att kolla hans framåtbjudning och för mig att vänja mig vid fart. Jag är ju väldigt, väldigt farträdd egentligen. Men Emil hade förvandlat sin lite sega 20-år gamla kropp till en 7-årig galoppörs atletiska kropp.
Han var pigg på ett vis jag inte varit med om tidigare. Men som jag har skrivit tidigare, med gamla hästar tar man sånt med glädje! Farträdslan fick sig ganska snart en käftsmäll när vi tog en, egentligen, kontrollerad och lagom galopp. Jag pustade ut och sprattlade på mina veka ben, men glad var jag!
Nästa galopp blev på ett ställe där Emil är van att få springa på (…) och då gick det undan så att det bara ven om öronen. Att sakta ner var det inte på tal om så jag fick bara låtsas att jag befann mig på täby-galopp samtidigt som jag höll upp hans huvud för glatta livet. Det var så fruktansvärt härligt och befriande! När det väl var klart vill säga. Väl där hade jag inte tid att tänka på något annat mer än ”jag skulle dö om han snubblade nu”.

Så skulle vi ta en enda sista galopp, han var så peppad och glad den gamle gubben att jag inte kunde förmå mig att säga nej. Den skulle bli kort och långsam, max bort till kurvan. Väl vid kurvan så visade sig stoppsträckan vara längre än jag räknat med så vi han precis runda den innan en gammal gubbe i reflexjacka dök upp på en cykel.
Ni kan ju tänka er.
Tvärnit. Emil började vända åt vänster medan jag fortsatte rakt fram. Vid det här stadiet tänker jag ”gud så bra, jag kommer landa på fötterna!”, men när man har balans som en tvåbent åsna så är inte det rimligt. Jag landade på tårna, snubblade över till knäna och gjorde sedan ett härligt magplask på den lite våta grusvägen.

Men jag blev faktiskt inte rädd utan har bara skrattat åt det hela dagen, tänk att saker alltid händer när man tänjer lite på sina egna regler. Klart som attans att man aldrig galopperar igenom en kurva! Men det struntade jag i, och då får man betala. Som tur är var det mina billiga ridbyxor som fick offra sig idag, de är sönderslagna och alldeles blodiga. Tur var väl det! Fast å andra sidan hade nog silicon-grips byxorna räddat mig. Nåväl!

IMG_2598

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *