Ulla red & jag överlevde

Vilken dag! Jag har verkligen överträffat mig själv, men mer om det tänkte jag berätta lite senare.
Jag träffade en gammal vän, Ulla, redan vid 10 idag (trots lov, mind you). Efter en snabb shoppingtur på coop där sedvanliga hästtjejs saker köptes, som till exempel morötter, så begav vi oss till stallet.
Jag hade planerat en kort dag eftersom att Ulla inte är hästtjej och därav kanske inte riktigt förstår tjusningen med att vara heldagar i stallet, men så blev det ju såklart inte. Klockan fyra satt vi nämligen på bussen hem igen, hoppsan!

Han med väldigt mycket däremot som att fixa Emil fin, skura rent krubba, vattenkopp och en nedskiten vägg plus prata massor och smörja allt som behövde smörjas. Sådär som perfekta stalldagar ska vara med andra ord!
Emil fick dagen till ära en fläta i svansen som senare släpptes ut för att ge ett böljande svall, tyvärr så funkar det ju inte riktigt att fläta någon timme innan ridtur så svallet höll inte så länge. Men den lilla, lilla fluffbollen till pannlugg blev en gullig liten knopp som var till stor fördel utseendemässigt för herrn.
You be the judge, är han inte mycket snyggare såhär?

IMG_3816

Nu går vi vidare to the big news! När vi kom ner till ridbanan stod det några hinder framme och ärligt talat, vem kan motstå några lagom stora hinder på en stor utebana när solen skiner som bäst? Inte jag i alla fall.
Så det som skulle bli ett snyggt dressyrpass blev istället ett roligt hoppass, varken mig eller Emil emot. Det var första gången jag hoppade honom, och tro mig när jag säger att jag har hört en del oroväckande historier kring just Emil och hoppning. Jag stålsatte mig för att flyga över den lilla knoppen i hans panna och rakt ner i sanden, men så blev det icke!

Vi började med att göra en åtta i trav över en bom vilket gick super, sen gjorde jag detsamma ungefär (med lång rak anridning istället) över ett litet räcke på ungefär 40cm. Lät honom då landa i galopp och övade mig själv på att hjälpa honom ta rätt, vilket gick bra de flesta gångerna.
Sedan kom eldprovet, the grand finale! En oxer som stod placerat ungefär som att man skulle ha ridit en halvt igenom bakifrån. 10/10 förklaring där tycker jag. 

Om du inte är lite feg och hopprädd så ska jag nu förklara hur det känns att hoppa för någon som är det:
Så fort Emil förstod att det var hindret som var målet hade plötsligt den långsamma tuggumiklumpen under mig förvandlats till x2000. Vinden viner om öronen, ögonen hotas tåras av hastigheten, vi flyger fram i minst 100km/h. Jag tänker tanken att om han stannar nu så kommer jag flyga över halsen och fortsätta i hiskelig fart rätt ut i atmosfären. Men juste! Vad var det jag skulle minnas nu då? Ingen tid att minnas, hindret är för nära nu. Driv, låt honom inte stanna för då dör vi! Han tar av, jag klarar det här! Vi flyger, jag är kungen av världen! Det här är det bästa jag gjort! Jag spyr snart! Juste, jag skulle ju minnas att trampa till i stigbygeln.

Skräckblandad förtjusning helt enkelt, men åh vad lycklig jag är när jag väl gör det! Det är så roligt av någon sjuk anledning, jag föreställer mig att man får samma känsla av fallskärmshoppning. Man kan ju dö, men om man klarar det så är man impad över sig själv länge. 
Efter ett lyckat ridpass fick Ulla skritta av Emil. Det var nio år sedan hon red sist, men det gick bra! Emil växer verkligen av att få vara lite ridskolehäst igen så han föredrog nog att det var hon som skrittade av honom och inte jag. Gullnosen!

Jag är medveten om min förtäskiga ridning, men ibland får det vara så! Skriker dessutom att det var högt men menar att det vart långt haha, vet inte riktigt hur hjärnprocessen gick till där. 

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *