Höga berg & djupa dalar

Ibland är häslivet fantastiskt, men ibland vill man bara åka hem och strunta i allt. Min helg har bjudit mer på den sämre varan tyvärr, ingen bra förberedning inför tisdagens träning precis. Fast det kan bara bli bättre nu, jag får sikta in mig på det!
I fredags kändes Emil helt perfekt i början av den korta uteritten. Jag upplevde (äntligen) råstyrka och lätthet i samma rörelse, och han tog superfint stöd på bettet. Tyvärr slog det tilt i skallen på honom när han såg tävlingshästarna med respektive groomar som promenerade vid golfen. Han började galoppera, bocka och stegra på stället och blir bara helt enkelt dum, så får man säga då. Han rör sig inte mer framåt än om han skrittade, och jag följer bara med i hans sprattel. Man känner ju av när det är nervositet, vilja att komma hem osv och det här är bara påhitt från hans sida för att göra vardagen mer intressant. Hästskötarnas ögon blev stora som tefat när vi kom skuttandes bakom dom, och jag skämdes som en hund.

I lördags pysslade jag med ungstona i utbildningsstallet. M var en riktig odåga i stallgången och lyckades till och med få ena benet över kedjan och satt fast (!!) eftersom att säkerhetsgrejen inte löste ur. Så går det när man väger lika mycket som en fluga! Som tur är så behöll hon lugnet och såg mest nöjd ut över sitt bus, tokfia.
I longeringen var hon en ängel och levererade det bästa passet någonsin, jag var så stolt och glad över henne!
S däremot, hon var precis tvärtom. I stallgången stod hon som ett ljus och gjorde allt galant, men i longeringen slutade det riktigt dåligt. Hon gick bra i ena varvet efter lite övertalning, och i vanlig ordning ville hon inte gå fram till bettet ordentligt. I nästa varv däremot var hon helt utom kontroll, jag fick flera gånger stanna upp och andas för att inte förlora vettet. Hon hoppade ifrån mig på samma ställe hela tiden och vände sedan upp mot mig, hur jag än stod och gjorde. Det slutade med att jag tillslut fick runt henne två varv på en liten volt i skritt, sen fick vi avsluta eftersom att hon ändå gjorde det bra då.

Emil idag var en blandad kompott. Jag testade att rida på bett igen eftersom att jag vill kunna arbeta igenom honom med ställning osv ordentligt, men han vägrade ta kontakten då helt plötsligt. Det som fungerade så bra två dagar tidigare… Det blir inte så mycket rida av om hästen bara slår ifrån bettet stup i kvarten, men jag var ändå nöjd med min ridning och kan efter en film från passet konstatera att mina händer var mycket stabilare och bättre.
Skulle skritta ut en sväng som avslutning och for av innan vi ens hade hunnit lämna stallplan. Som tur är lyckades jag rädda min splittnya och superdyra hjälm, och jag tog inte mer skada än att jag blev lite ledsen på honom. Det här verkar ju vara något han har satt i system de senaste veckorna, så nu är det jävlar anamma och lim i rumpan som gäller!

IMG_3778

Continue Reading

Framgång

Gud så lite inlägg det har blivit! Jag har kommit i underfund med att bara blogga när jag känner för det, vilket bevisligen växlar mycket. Men har man inga ambitioner att bli toppbloggerska så spelar inte det någon roll.
Sen sist har jag övervunnit två stora milstolpar. Till att börja med så hade jag hopplektion med skolan i tisdags, ett slags genrep inför en Leif Hall-träning nästa vecka (hjälp).
Jag var knappt rädd! Åtminstone inte när jag väl hoppade och var mitt upp i det, innan dess så höll mina inälvor på att krypa upp ur min kropp. Resultatet utav hopplektionen var däremot inget vidare, jag hade Fissur (häst av långtradarmodell) fram till handen, men inte helt tillräckligt. Tydligen tar han gärna ett sista, kort galoppsprång innan hindret vilket jag inte uppskattar.
Det hela resulterade i att jag uppfattade att han ville stanna och tryckte på med all styrka jag har, det gjorde att jag tappade all styrsel och då gjorde Fissur ett närmast ”rätt upp och ner” språng eftersom att han kom så nära. Mina fötter gled in i stigbyglarna, och kroppen mer framåt än upp över hästen. Nästa hinder i kombinationen blev ett bättre språng, men då hade nedtrampet i stigbygeln gått förlorat eftersom att jag hade stigbygelplattan strax före hälen. Snyggt!

Jag har i alla fall kommit underfund med Fissur lite bättre. Han känns lite som att rida en giraff/tax-korsning och är dessutom en häst som gärna skjutsar upp en ur sadeln vid lättridning. Sist jag skulle sitta ner i traven for jag alldeles hjälplöst omkring på honom, men den här gången så studsade jag bara en hel del. Det där har väl Emil hjälpt till en hel del med, han känns också skumpig men jag är så envis att det struntar jag högaktningsfullt i och sitter ner ändå. Någon dag borde det ju gå bra, och hur ska man lära sig om man inte övar? Dessutom är det nog inte riktigt så hemskt som det ser ut. Hoppas jag.

När vi ändå pratar om Emil så kan jag ju dra upp vår succé! Vi red ut barbacka en sväng med min vän Ulla som sällskap, och det gick bra! Trots att Emil gjorde någon ”nope jag tänker inte vara med här”-grej, vilket är någon slags trippig sidgående historia, så satt jag ganska stabilt kvar.
Efter turen däremot hade jag skavsår på ”sätet” (ni vet), Emils rygg är alldeles för knotig för att man ska överleva något dylikt. Jag var nöjd som få i alla fall och det kommer nog bli ett par barbackaritter på soluppvärmd sommarbetesfet häst, peppen!

IMG_3747

 

Continue Reading

Minihästar är livet

Den här helgen har varit en av de roligaste på länge! Jag har haft fruktansvärt ont i ryggslutet på grund av avramlingen och därav gått omkring som en stelopererad, men det spelar ingen roll alls faktiskt när man får vara i stallet. Jag har varit hästvakt åt Indy (C-ponny), Bryan och Rally (miniatyrhästar). Helt fantastiskt!
Jag älskar verkligen ponnys, någonting jag säkerligen har nämnt flera gånger tidigare haha. Men det är något visst med deras lite världsvana uppsyn, trots att de knappt har satt sin hov utanför stallet. De bara vet bäst helt enkelt, precis som med katter.

Suget efter att skaffa egen minihäst är stort, det vore så fruktansvärt kul att träna frihetsdressyr och köra en del. Längtar efter att få utveckla mig själv inom hästkommunikation, det är ju det jag är bra på och det jag vill syssla med mest. Men vi får se, jag och mor har kikat på två stycken som verkar högst lovande… 😉
IMG_3843Hej min skärm är felkalibrerad, alla bilder blir pr*tt men vad gör väl det

Continue Reading

Farträdsla & graciösa avfall

Jahapp, då var det gjort då! Första avramlingen på Emil blev avklarad idag, och det var minsann den mest graciösa jag någonsin gjort. Stilpoäng, 8 av 10.
Vi beslöt oss för att njuta av det härliga vädret och dra ut på en uteritt alldeles ensamma runt Lindbacka-slingan, någonting vi inte har gjort förut så jag var väldigt nervös. Hela vägen förbi hamnen och över vägen fick jag tänka ”in genom näsan, ut genom munnen” och det funkade faktiskt över all förväntan bra! Emil gick på helt utan att tvärnita och bli ”rädd” och fjärilarna i min mage kvävdes en efter en. Jag tänkte gång på gång att vi klarade av vad som helst nu, det kändes bara så befriande att jag kunde släppa mina huvudspöken.

Emil hade tydligen bestämt sig för att bli avkastarkung på senaste lektionen, så jag hade bestämt mig för att dagens uppgift skulle bli att kolla hans framåtbjudning och för mig att vänja mig vid fart. Jag är ju väldigt, väldigt farträdd egentligen. Men Emil hade förvandlat sin lite sega 20-år gamla kropp till en 7-årig galoppörs atletiska kropp.
Han var pigg på ett vis jag inte varit med om tidigare. Men som jag har skrivit tidigare, med gamla hästar tar man sånt med glädje! Farträdslan fick sig ganska snart en käftsmäll när vi tog en, egentligen, kontrollerad och lagom galopp. Jag pustade ut och sprattlade på mina veka ben, men glad var jag!
Nästa galopp blev på ett ställe där Emil är van att få springa på (…) och då gick det undan så att det bara ven om öronen. Att sakta ner var det inte på tal om så jag fick bara låtsas att jag befann mig på täby-galopp samtidigt som jag höll upp hans huvud för glatta livet. Det var så fruktansvärt härligt och befriande! När det väl var klart vill säga. Väl där hade jag inte tid att tänka på något annat mer än ”jag skulle dö om han snubblade nu”.

Så skulle vi ta en enda sista galopp, han var så peppad och glad den gamle gubben att jag inte kunde förmå mig att säga nej. Den skulle bli kort och långsam, max bort till kurvan. Väl vid kurvan så visade sig stoppsträckan vara längre än jag räknat med så vi han precis runda den innan en gammal gubbe i reflexjacka dök upp på en cykel.
Ni kan ju tänka er.
Tvärnit. Emil började vända åt vänster medan jag fortsatte rakt fram. Vid det här stadiet tänker jag ”gud så bra, jag kommer landa på fötterna!”, men när man har balans som en tvåbent åsna så är inte det rimligt. Jag landade på tårna, snubblade över till knäna och gjorde sedan ett härligt magplask på den lite våta grusvägen.

Men jag blev faktiskt inte rädd utan har bara skrattat åt det hela dagen, tänk att saker alltid händer när man tänjer lite på sina egna regler. Klart som attans att man aldrig galopperar igenom en kurva! Men det struntade jag i, och då får man betala. Som tur är var det mina billiga ridbyxor som fick offra sig idag, de är sönderslagna och alldeles blodiga. Tur var väl det! Fast å andra sidan hade nog silicon-grips byxorna räddat mig. Nåväl!

IMG_2598

Continue Reading

Ponnyfrälst

På senaste tiden har jag och Emil satt bra pass efter bra pass. Bitar faller på plats, jag lär mig mer om Emil och Emil börjar klura ut vem jag är. Igår hade vi böjda spår, rakriktning och skänkelvikning på schemat. Passet blev ganska kort eftersom att utebanan skulle bli upptagen inom 1 timme vilket blir lite tight med tiden när man har en gammal gubbe som måste skrittas fram för hand i 20 minuter och sedan värmas upp uppsuttet i ytterligare 20 minuter. Men bra var väl det, för vi slutade när vi var på topp!
Jag har haft klurigt att förstå hur jag ska få till ”tvärningen” ordentligt i skänkelvikningarna. Det har blivit lite banan utav det hela eftersom att jag gärna velat korrigera yttersidan med skänkel. Alltså, om vi gör en sidoförflyttning åt höger så har jag velat lägga an höger skänkel vid sadelgjorden och räta upp. Men det gick mycket bättre när jag testade att korrigera den tappade yttersidan med ett understödjande tygeltag.
Helt plötsligt var det ju så lätt! Emil var nog tacksam för stödet, och avslutade med en ganska fin (men trög) skänkelvikning. Äntligen! 

Passet avslutades med att vi skrittade ut en liten vända när banan blev upptagen. För att lösgöra ytterligare lite extra testade jag också att låta Emil vika av från skogen och bara skritta rätt ut bland stenar och pinnar. Det gjorde han med bravur! Till skillnad från ”min” tidigare häst, Turbo, så var Emil mycket klok om hovplaceringen och valde hellre långa men bra vägar än korta och dåliga vägar. Mycket handlar nog om att Emil lättare slappnar av psykiskt och därför även har tid att tänka igenom uppgiften.
Därefter kunde vi (nästan) helt lugnt återvända hemåt, nästan utan att Emil utnyttjade tilliten av långa tyglar.

Idag har jag blivit frälst. Ponnyfrälst! Fast det har jag nog alltid varit, jag älskar verkligen ponnyer.
Just idag fick jag kika på Bryan, Rally och Indys stallrutiner eftersom att jag ska vakta dom i helgen. Bryan och Rally är två miniatyrhästar, drygt 8 äpplen höga. Galet söta! Allt på dom var så smått att jag blir alldeles varm och mysig inombords av att tänka på det haha! ♥
Nu har jag (återigen) blivit jättesugen på att skaffa en egen liten en. Det vore så himla kul att träna frihetsdressyr och köra med en liten kompis. Helt omöjligt är det nog inte, vi får se… 😉

IMG_3232

Continue Reading

Ulla red & jag överlevde

Vilken dag! Jag har verkligen överträffat mig själv, men mer om det tänkte jag berätta lite senare.
Jag träffade en gammal vän, Ulla, redan vid 10 idag (trots lov, mind you). Efter en snabb shoppingtur på coop där sedvanliga hästtjejs saker köptes, som till exempel morötter, så begav vi oss till stallet.
Jag hade planerat en kort dag eftersom att Ulla inte är hästtjej och därav kanske inte riktigt förstår tjusningen med att vara heldagar i stallet, men så blev det ju såklart inte. Klockan fyra satt vi nämligen på bussen hem igen, hoppsan!

Han med väldigt mycket däremot som att fixa Emil fin, skura rent krubba, vattenkopp och en nedskiten vägg plus prata massor och smörja allt som behövde smörjas. Sådär som perfekta stalldagar ska vara med andra ord!
Emil fick dagen till ära en fläta i svansen som senare släpptes ut för att ge ett böljande svall, tyvärr så funkar det ju inte riktigt att fläta någon timme innan ridtur så svallet höll inte så länge. Men den lilla, lilla fluffbollen till pannlugg blev en gullig liten knopp som var till stor fördel utseendemässigt för herrn.
You be the judge, är han inte mycket snyggare såhär?

IMG_3816

Nu går vi vidare to the big news! När vi kom ner till ridbanan stod det några hinder framme och ärligt talat, vem kan motstå några lagom stora hinder på en stor utebana när solen skiner som bäst? Inte jag i alla fall.
Så det som skulle bli ett snyggt dressyrpass blev istället ett roligt hoppass, varken mig eller Emil emot. Det var första gången jag hoppade honom, och tro mig när jag säger att jag har hört en del oroväckande historier kring just Emil och hoppning. Jag stålsatte mig för att flyga över den lilla knoppen i hans panna och rakt ner i sanden, men så blev det icke!

Vi började med att göra en åtta i trav över en bom vilket gick super, sen gjorde jag detsamma ungefär (med lång rak anridning istället) över ett litet räcke på ungefär 40cm. Lät honom då landa i galopp och övade mig själv på att hjälpa honom ta rätt, vilket gick bra de flesta gångerna.
Sedan kom eldprovet, the grand finale! En oxer som stod placerat ungefär som att man skulle ha ridit en halvt igenom bakifrån. 10/10 förklaring där tycker jag. 

Om du inte är lite feg och hopprädd så ska jag nu förklara hur det känns att hoppa för någon som är det:
Så fort Emil förstod att det var hindret som var målet hade plötsligt den långsamma tuggumiklumpen under mig förvandlats till x2000. Vinden viner om öronen, ögonen hotas tåras av hastigheten, vi flyger fram i minst 100km/h. Jag tänker tanken att om han stannar nu så kommer jag flyga över halsen och fortsätta i hiskelig fart rätt ut i atmosfären. Men juste! Vad var det jag skulle minnas nu då? Ingen tid att minnas, hindret är för nära nu. Driv, låt honom inte stanna för då dör vi! Han tar av, jag klarar det här! Vi flyger, jag är kungen av världen! Det här är det bästa jag gjort! Jag spyr snart! Juste, jag skulle ju minnas att trampa till i stigbygeln.

Skräckblandad förtjusning helt enkelt, men åh vad lycklig jag är när jag väl gör det! Det är så roligt av någon sjuk anledning, jag föreställer mig att man får samma känsla av fallskärmshoppning. Man kan ju dö, men om man klarar det så är man impad över sig själv länge. 
Efter ett lyckat ridpass fick Ulla skritta av Emil. Det var nio år sedan hon red sist, men det gick bra! Emil växer verkligen av att få vara lite ridskolehäst igen så han föredrog nog att det var hon som skrittade av honom och inte jag. Gullnosen!

Jag är medveten om min förtäskiga ridning, men ibland får det vara så! Skriker dessutom att det var högt men menar att det vart långt haha, vet inte riktigt hur hjärnprocessen gick till där. 

Continue Reading